essentiellt

Alltså, telefoner är ju livsfarliga. Smsade honom i ett svagt ögonblick. Vet inte vad jag hoppas mest på, att han svarar eller att han inte gör det. Vill inte dras ner i skiten igen. Fanfanfan. Faaan.

Jag pendlar mellan manshat och solidaritet. Att drygt halva jordens befolkning består av objektifierande män är sorgligt. Vi måste objektifiera tillbaka. Och så fortsätter spiralen nedåt tills ingen kärlek kvarstår i våra svarta lungor. Någonstans måste det väl ändå få ett slut. Även om det nog är efter min tid. Jag hatar faktiskt män ganska mycket. Dras till de värsta för att jag inte tror på att det finns några egentligt vettiga. Ja, jag ser dem rentav som objekt. Dömer dem efter det yttre snarare än det inre. En finbalanserad lek för rätt vad det är så är man knäsvag för detta objekt, som man inte ens hade någon respekt för till att börja med. Pang säger det och så har man tappat kontrollen och vettet. Nej, det är nog dags ändå. Att tro på att någon procent av den sämre halvan har huvudet på ett annat skaft än penisskaftet.

är svårt.

Jag är så trött på allt just nu. Det var under min systers ensemblekonsert på gymnasienivå, under ett särskilt eggande nummer, som jag insåg hur mycket kul det är som jag inte har i mitt liv. Att jag kanske borde valt en annan väg som tillfredsställer mig mer. Det är svårt att avgöra hur pass sann man är mot sig själv. Balansgången mellan geni och galenskap är stor även när det kommer till livsval- hur ska man veta om en dröm är befogad eller totalt orealistisk? Jag läser en artikel om en politisk skribent och författare och tänker att det är banne mig den jag vill vara. Förmågan att förändra med ord och argument har varit ett tidvis svalt men alltid stort intresse för mig. Att kunna hjälpa människor med medicinens verktyg är givetvis en storslagen och beundransvärd egenskap, men jag undrar om det verkligen är något för mig. Kanske bottnar mina tvivel i den deprimerande tentahetsperioden jag har framför mig, eller migränanfallet jag fick idag. Eller livet i allmänhet momentant. Jag är dock av den uppfattningen att man ska ta de mentalt svagare tillfällen i akt åt att analysera det man vanligtvis lyckas distrahera bort i livets ruljans. Mitt undermedvetnas budskap denna gång är att fly iväg från allt. Strunta i tentor och förhör och allt vad det heter och fly till en plats som stimulerar mig och föder mig på vilket annat sätt som helst än det materiella. Till och med glasögonen på näsan besvärar mig i denna stund. Så trött på allt bara.

När ljuset kom in i våra liv och in i våra själar så kom livet och själen in i ljuset. År efter år denna uppenbarelse. Vi ser oss själva i all vår prakt. Med ärrväv och pormaskar. Skrattrynkor och eld i bröstet. Inget är svart eller vitt, solen målar i alla nyanser och våra sinnen likaså. Så efterlängtade. Dessa strålar på vår hud.

Varför är det så svårt att komma över det? Ja det har väl bara gått ett par veckor men det finns gränser för hur länge en person (en idiot) ska uppehålla ens tankar. Jag kommer inte till någon större klarhet egentligen, annat än att jag nog läste in mer i det än var det var. För han hade sitt game. Men han var också som ett barn, som sökte skydd och tröst hos mig utan att ge mycket tillbaka. Detta är nog mitt problem har jag kommit på. Min modersinstinkt borde inte sträcka sig så långt att jag slutar skydda mig själv. För i slutändan har vi bara det skydd och den omtanke som vi själva ger till våra jag. Och det största misstaget av allt är kanske att tro att man kan förändra en destruktiv människa. Det kan bara en psykiatriker, i vissa fall, göra.

Ja nu har jag då dejtat ett narcissistiskt svin i ett par månader och har några värdefulla riktlinjer till den som vill undvika sådana (mest minnesregler för mig själv):

1. Om han är respektlös mot andra men inte dig, är det bara en tidsfråga innan han även du ingår i den kategorin. Det vill säga "alla utom han själv"-kategorin.

2. Han smickrar så mycket att du blir misstänksam; fly hals över huvud, denna kille måste ta till smicker för att över huvud taget få en andra dejt.

3- Att han gör något totalt puckat som att kasta i på dig eller dra i dig för att få kontakt så är det inte roligt eller alkoholmotiverat, det är FEL och just PUCKAT så utdela en örfil istället för ditt nummer.

4. Komplimanger för ens utseende och egenskaper som han tilldelar dig, men kritik mot sättet du handlar på och bristfällig respons och lyssning när du drar dina stories.

5. Svinet tycker dock alltid att hans egna stories är fenomenala. Så mycket att han spenderar största delen av er tid tillsammans åt att prata med sig själv.

6. Han vill inte ingå i något seriöst för att hans liv är för "komplicerat-jag behöver min frihet".

7. Svinet är ett skyggt djur- det undviker gärna dagsljus och vänner till dig.

8. Allt handlar om honom och det är jämt synd om honom. Ibland faller masken och han yttrar eventuellt att han är "störd" utan vidare förklaring. Det lär visa sig att han faktiskt är det och att detta uttalande förmodligen är det enda som tyder på att svinet har ett samvete.

9. Om han på något sätt kontrollerar, kränker eller förminskar dig är han inte värt ett öre. Han är och förblir sådan. Ingen idé att hoppas på annat, han är ett svin.

10. Livet är underbart utan svin.

Det är ju vad han är. Och ett svin. Kom ju på hans anledningar till slut och då kunde han inte fortsätta. Önskar att någon kunde förklara för mig varför vissa människor väljer att agera på detta vis. Jag är en vän av logiken och kärleken tycks stå bortom all sådan. Så jag pausar ett tag. Läste att det är lättare att bli kär när man är i obalans och just så har det ju varit för min del. Han var liksom en hägring, en verklighetsflykt och jag blev alldeles needy av mig. Och nu ignorerar han mina sms. Så satans osmakligt av honom. Men jag vet att han är en sådan som gillar att bryta ned andra. Att höja sitt eget ego genom att behandla andra som om de vore värdelösa. Jag vet vilken smörja han är uppbyggd av. Han hade backslick, för guds skull. Jag blir mest trött på honom, trött på att han är så förstörd som människa. Tänker att jag kanske borde fångat upp de tillfällen då han skymtade vad som egentligen pågick inom honom. Ja, det är ju lätt att tänka i efterhand. Men det var ju bara inte rätt. Och han var en narcissistisk relationsfobiker. Så det kan gå. Nästa gång vet jag i alla fall när jag ska springa i motsatt riktning. SVIN.

Och alla de saker du gjorde, jag önskar jag visste varför. Som alla de känslor jag hade, kanske var jag bara en dålig förlorare.

När någon är där ena stunden och sedan inte är det. När någon säger och gör en sak men sedan säger och gör en totalt omvänd sak. När man tar fram det bästa men också det värsta i varandra. När förvirring råder i kropp och knopp och man tänker att det är nog bäst så här men känner att det inte kunnat bli värre. När tystnaden skär. När upp blir ner och ner blir upp. Då inser vi åter hur komplicerat det egentligen är.

Ibland vill jag bara gråta. Sätta på melankoliska melodier och vältra mig i existensiell ångest. Över det vi inte kan förändra, hur gärna vi än vill. Över sådant som bara tiden kan ge oss. Över både lyckan och frånvaron av den.

Men för mig är det ett friskhetstecken. Att jag andas, på fler sätt än vad som kan förklaras i fysiologiböckerna.

http://www.risochros.info/alskar.html

VAD I HELVETET

Det kokar inom mig just nu. Och jag har kommit på att jag faktiskt kokat sedan långt tillbaka. Situationer i mitt liv, även aktuella, som kan härledas direkt till det fyrtiofem minuter långa youtubeklipp jag just såg. Nitton långa år komprimerade i fyrtiofem minuter. Jane Kilbourne sätter ord på eländet som jag, och mången andra tjejer, fått dras med och ännu tvingas dras med genom våra liv. En stor jävla stämpel som säger 'objekt' har sedan urminnes tider suttit i våra pannor. Ett objekt som numera ska vara möjlig att iklä storlek 00, men gärna med ett par rediga C-kupor som tillbehör. Kvinnor med implantat som berövar dem njutning till förmån för mannens.

Jag har, som majoriteten av mina väninnor och kvinnliga bekanta, dragits med förstadiet till en ätstörning. Än idag kan jag avundas en annan kvinnas framträdande nyckelben och spetsiga knän. Vem fan tutade i mig detta? Jo, en medelålders gubbe i kostym i ett glassigt manhattankontor som vet vilka knappar han ska trycka på för att pengarna ska rulla in på kontot. Och det är så jävla sjukt. Det faktum att sex blivit mindre njutningsfyllt för att jag ställer krav på hur en kvinna borde och inte borde vara och se ut (vem har bestämt det?). Så sjukt. Det faktum att en kille ber att få en bild på mina bröst och jag faktiskt överväger tanken. Så sjukt. Det faktum att jag, även om jag idag förstår bättre i många sammanhang, anpassar min personlighet efter ramar som det motsatta könet och samhället sätter upp. Så fruktansvärt sjukt och vridet, att unga tjejer faktiskt mår psykiskt dåligt av de undermedvetna signaler vi ständigt matas med.

Även killar blir allt mer utsatta i det ytliga samhälle vi lever i. Som en försvarsmekanism objektifierar tjejerna killarna, kommenterar rumpor och bedömer liggbarhet. Sliter och slänger. Kommer och går. Ihåliga relationer som har större fäste i maktförhållanden än intimitet och mänsklig kontakt. För att det är ju okej för tjejer att göra så i jämställda Sverige, här är alla kön lika värda. Lika lite värda alltså.

Det är så jävla sjukt bara. Att det ens gått så långt. Och det för mig till dagens andra stora insikt; jag kan inte gå och bära på allt detta raseri, det är nog inte så kul för mina medmänniskor (skällde nyss ut mor för att hon sa han hon inte trodde att det gick att ändra på stereotyper i media). Och inte så friskt för mig själv att bara sitta här och vara arg. Bättre att jag gör något vettigt av det i så fall. Typ försöka påverka i frågan. Helst med pennan, den älskar jag ju. Ska bara kirra två tentor, sen är jag på väg.

När han går bort till kylskåpet och försöker plocka ut isbitar samtidigt som han ger mig den där blicken. När han stryker mig över bröstet med fjädriga fingertoppar. När hans ansikte intar den fundersamma minen med blicken i fjärran. När han känner det jag känner och lägger en tröstande hand på mitt knä. När han stryker med handen över min hand. När han tänder ljus för att vi ska ha det fint i en butikskällare. När han berättar om de drömmar han haft och har. När han i förväg plockar fram strumporna jag bett om att låna. När han skrattar sitt ärliga pojkskratt. När han säger precis allt bra han kommer att tänka på om mig. När han tror att jag kan åstadkomma så mycket mer än vad jag själv tror. När våra läppar möts så ömt. Då sprider sig en stillsam värme i mitt bröst.

Egentligen behöver jag nog bara lite jävlar anamma just nu.